Även om det finns en del saker jag hade velat ändra på den senaste tiden, så har jag det faktiskt riktigt bra. För 6-7 år sen så trodde jag aldrig att mitt liv skulle se ut såhär, då satt man i en liten håla, mitt ute i skogen och tråkade med ett ex som kanske inte va det bästa, mådde psykiskt dåligt och för o inte tala om hur många ggr man åkte in och ut på sjukan.
Det jag levde för då, det va Mulle, min älskade lilla hund. Han fanns alltid vid min sida, oavsett vart man än var, hur dåligt man än mådde och vad man än gjorde.
På sistone har jag tänkt väldigt mkt på den där lilla knäpphunden och drömt rätt mkt om honom med.
Det kanske märks här i bloggen, å här kommer en kort (risken är att den blir jättelång) liten berättelse om honom.
Allt började sommaren 2002, jag och dåvarande sambon fick en blandrastik av en jobbarkompis, för dom kunde inte ha henne kvar. Lilla Mitzie. En kväll på hösten var vi nere och hälsade på sambons föräldrar, som har min andra hund, Devil. Mitzie löpte och jag gav honom stränga order om att hon skulle sitta kvar i bilen, och att dom två absolut inte fick träffas. Efter att ha vart inne och druckit lite kaffe, så kom jag ut, och det första jag ser är att båda hundarna är i hundgården och katastrofen var ett faktum. Parning hade skett, och jag vet inte än idag vem det va som släppte in henne i hundgården.
Iaf, 4 veckor senare var det dags för ultraljud, eftersom jag inte ville ha några blandrasvalpar, krävande sådana dessutom. Ultraljudet visade att hon var tom och veterinären ansåg inte att det abortspruta inte behövdes.
Såhär i efterhand så inser jag hur korkat det va att inte ge sprutan iaf, men men.. jag trodde på hennes ord att hon var tom och tänkte inte mer på det.
3 veckor senare, så märker jag att Mitzie äter mer än normalt, och är slö, dock har hon inte blivit tjock så jag tänkte att hon är väl skendräktig eftersom hon även sprang runt med en grön liten pipande groda, usch va jag hatade den, den pep KONSTANT! och hon skulle ha med den överallt.
Julhelgen förflöt och hundskrället blev lugnare o lugnare o åt mer o mer. Det är inte normalt för en 2 år gammal schäferkorsning.
På nyårsafton låg vi i soffan och mös, klappade henne lite på magen och kände att nåt rörde sej, försökte intala mej själv att nej nej, det kan inte stämma. Kände en gång till, och mkt riktigt, det sparkade för fullt där inne. Enda jag tänkte sen va "Shit, vafan gör jag nu!? "
Jaja, för att korta ner det hela lite. På natten/tidiga morgonen den 8e januari 2003 föddes 5 st små valpar. 4 hanar och 1 liten tik. Ena hanen levde bara ett par dagar innan han gick bort. Obduktionen visade att han hade underutvecklade lungor, så han hade inte haft nån chans.
När valparna var en vecka gamla så blev Mitzie akut dålig, åkte in till veterinären som konstaterande magomvridning och trots försök att rädda henne, så gick det inte. Så där satt jag, med 4 st moderslösa valpar som krävde matning varannan timme, och ett heltidsjobb. På nåt sätt så var det bra att jag var sjukskriven lite titt som tätt, så jag hade möjlighet att va hemma.
Alla valparna klarade sej bra dock, och vid 5-6 veckors ålder var dom riktiga busar som drev mej till vansinne. Dom fick namnen Mulle, Chibo, Tixie och Pissenisse. Pissenisse fick sen byta namn till Chabo, kändes inte riktigt rätt att komma in till vet.besiktningen och skriva det namnet på pappret.
Alla valparna fick jättebra hem, även om jag vet nu i efterhand att en är avlivad och två är omplacerade. Korsningen var inte den ultimata, och det är den största anledningen till att jag inte ville ha några valpar från första början.
Mulle var den lugnaste av dom, han låg helt och gosade i soffan, även om han kunde härja runt rätt bra han med när han själv kände för det.
När Mulle sen var 7 mån gammal så hamnade jag på sjukhus ett par dagar, när jag kom hem så var hunden extremt mammig och ville bara va med mej. Så fort exet kom i närheten så flög hunden upp i famnen på mej och bara skakade. Kände direkt att nåt var fel och frågade vafan han hade gjort med hunden. Vilket jag kanske inte skulle gjort, för det slutade i ett stort jävla bråk som jag förlorade och sen slutade hos veterinären. Mitt ex kunde inte riktigt kontrollera sej när han blev förbannad, så efter att ha slagit mej gul och blå, så gick han på hunden.
I det ögonblicket bestämde jag mej för att rymma. Ja ni läste rätt, rymma.. det va det enda sättet att komma därifrån.
Veterinärens utlåtande blev.
" Stort sår, ca 10 cm långt på höger sida av huvudet, under örat, skada på vänster öra, fraktur på höger knä, frakturer på 3 revben, 6 cm stort sår på bogen, skada på vänster höft".
Vårt lilla bråk gjorde att jag blev 36000 kr fattigare (Med försäkringen gick det dock bara på 6
9000 kr), hade en skadad hund, samt en bruten handled på mej själv. Skitkul. Försäkring med rörlig självrisk är värdelöst.
Åkte hem till en i Göteborg och stannade där nån månad.
Mulle var då rätt återställd, men livrädd för killar och ett mentalt vrak. Flyttade sedan upp till Härnösand och bodde där ett år, jobbade som en idiot för att få hunden att lita på människor igen, och det gick väl lite sisådär. Det var bara matte som gällde.
Efter det träffade vi Johan, va nere i Norrköping kl 2 på natten, och även om Mulle funkade bättre ihop med människor, så var han väldigt osäker och vaktig i mörker, så munkorgen åkte på första gången dom träffades. Det gick bättre än förväntat, men han va lite överbeskyddande i början. Efter ett tag accepterade han dock Johan med.
Sen ytterligare ett år senare så föddes lilla Elicia. Även om Mulle verkligen älskade barn, så var han ändå väldigt mammig och krävde rätt mkt tid och arbete. Sen vågade Johan inte riktigt lita på honom, så då fick han somna. Min underbara hund, 3 år hann han bli. Kommer aldrig hitta en hund som honom igen.
Nåväl, det va den lilla historien om honom.
Det jag har kommit underfund med idag är iaf att jag inte ska klaga på nånting längre. Mitt liv kunde va sett helt annorlunda ut om jag hade stannat kvar i småland hos exet, och jag e glad att jag kom därifrån. Att jag träffade min lilla Johan, som trots alla våra tjaffs, faktiskt är det bästa som har hänt mej. Å så barnen då förstås.
Det finns en del saker ur mitt förflutna som jag hade velat skriva här, men även om det e mååånga år sedan det hände nu, så känns det inte som att alla har med det o göra. Saker som fortfarande gör skitont att tänka på och som nog hör hemma bättre i ett word-dokument på min dator, och inte på en blogg där vem som helst kan gå in och snoka.
Nu ska jag ta och packa ner kläder till ungarna, blöjor osv så vi har det klart tills vi ska åka hem till mamma i morgon.
Natti natt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar