Förhållanden/vara sambo.. hur ska det egentligen vara?

Ja, nu har jag funderat ett par timmar på hur ett förhållande egentligen ska vara.
nummer ett är ju naturligtvis att man älskar varandra, men sen då?

Som ni kanske vet så är ju mitt o Johans förhållande upp o ner som en jävla berg-o-dalbana.
Jag har försökt få honom att förstå hur jag verkligen känner, men han verkar inte bry sej öht.

Så en kort sammanfattning (igen) då.

1. Vi gör ALDRIG något ihop utan barnen.
2. Jag får alltid sitta hemma ensam när han ska iväg överallt.
3. Det spelar ingen roll hur ont jag än har, hur sjuk jag är, eller liknande, jag får ändå göra precis allt.
4. Han ska kunna vila, sova, slippa allt när han är sjuk eller har ont.
5. Han bryr sej inte när man är ledsen
6. Jag får aldrig följa med nånstans med honom, han vill inte ens ligga o ha det lite mysigt på soffan ibland, men om nån vill att han ska åka nånstans, då går det skitbra.

Summan av alltihop är att jag inte känner mej det minsta älskad av honom, och att han bara utnyttjar mej för att han inte har nån annanstans att ta vägen. Visst, jag är svartsjuk, men det blir man när han aldrig visar nåt som helst intresse för MEJ.
Jag vill känna mej älskad, att han faktiskt är intresserad av mej, att han vill vara med mej och inte bara med alla andra.
Under senaste året har vi hittat på saker ihop 3 gånger(!), först när jag fyllde år, sedan augustifesten, och sen när vi va och käka kinamat nu i februari. Brukar man inte göra mer saker tillsammans när man är ett par?
Är det verkligen meningen att en ska behöva sitta ensam hemma o glo bara för att den andra aldrig vill ha med sin partner. Att man ska behöva göra allt trots att man har ont eller är sjuk?
Vart ska man egentligen dra gränsen, att nu får det vara nog?