Lata fanskap

När fan ska människan växa upp och inse att han har en familj och två barn, istället för att bara tro att livet går att glida igenom utan att behöva anstränga sej ett skit för att få det man vill ha?

Igår gav sa jag till Johan att han får ta och välja, antingen mej eller spelet. Han valde spelet.
Jag vill inte ha honom kvar här öht längre, men han vägrar fan att gå.
Varför ska jag ha honom snyltandes här när han ändå inte gör annat än spelar? Att hjälpa till med såna simpla saker som hämta/lämna på dagis osv är ju sååå jobbiga för honom. Ok, han va duktig o städade igår, där ska jag inte klaga på nånting. Men när det kommer till att göra saker med mej eller barnen, där tar det stopp.

Även om man tycker om honom så börjar jag få nog. Nånstans måste man dra gränsen, å den är snart nådd.
Att han inte förstår det själv, även om jag kastat ut honom o tagit tillbaka honom igen, så kan han inte glida igenom livet på ett jävla bananskal o tro att jag alltid kommer finnas här för honom.

Jag vill inte ha ett liv fullt med tjaffs o bråk pga att han inte kan sluta spela, då skiter jag hellre i honom, och är glad och lycklig ensam.
För det finns faktiskt andra killar, som vet vad ansvar är, som inte bara sätter allt före sin familj mm.