Tänk om...

... man hade en pojkvän som faktiskt brydde sej lite, å inte bara tänker på sej själv.
Jag e så jävla trött på att ha ett förhållande med nån, som skiter fullständigt i hur jag mår, hur jag känner osv. Varför ens ha ett förhållande då?
Ibland funderar jag på om han inte bara är här för att han inte har någon annanstans att ta vägen, han verkar ju inte älska mej ändå.

För o ta det hela från början.

Igår hade jag riktigt svinont i ryggen, satte ungarna i syskonvagnen och traskade ner till stan där vi skulle möta Johans släkt. Trots att Johan visste hur ont jag hade, så vägrade han köra vagnen, så den fick ju jag gå och putta på, vilket resulterade i att jag fick ännu ondare än va jag redan hade.. om det nu är möjligt. Men laptopen gick bra att släpa på.. hade ju nästan glömt bort, att datorn är dte enda viktiga i hans liv.
När vi kom ner, kläckte han ur sej att han skulle iväg o spela.. ehh.. jaha, mao så skulle jag få släpa vagnen hela vägen hem med.
Efter lite mutande så gick han med på att köra vagnen hem, mot att jag körde ner honom till stan igen. Visst, va gör man inte för o slippa gå och ha svinont.
Hela eftermiddagen och kvällen fick jag ju snällt ta hand om ungarna själv, vila, vad är det?
Nu på morgonen säger han att han kanske inte kommer hem förrän imorgon.. vilket då betyder att jag ska göra allt själv idag igen, trots ont i ryggen, å det känns verkligen inte lockande. Det enda jag vill göra är att lägga mej antingen i soffan eller i ett varmt bad o bara försöka få bort värken, men det e ju inget man kan göra med två vilda barn hemma.
Men när HAN har ont, ja då fan ska han kunna vila o ligga på soffan o slippa göra nåt.

Dessutom är jag trött på att alltid sitta hemma och glo bara för att han ska kunna sticka iväg överallt. Vi två gör aldrig nåt ihop, utan det är bara han, han, HAN, som ska göra allt. Mej har han inte en tanke på. Hur kul är det att jämt sitta hemma o glo, aldrig få följa med på nåt, aldrig kunna göra nånting tillsammans med sin egen pojkvän? Å jag känner ju såå många här i stan, så jag kan ju inte göra nåt utan honom heller.

Det spelar ingen roll hur många ggr man förklarar samma sak för honom, han bryr sej inte ändå. Å han gnäller över att jag får mina utbrott o alltid är på dåligt humör.. kanske inte är så konstigt varför man aldrig är glad.

Men men.. nu ska jag fortsätta här.
Hej svejs